Tundra bloggen.

Vi ska åka till haparanda på semestern.
Sisådär 14timmar i bilen. Hur ska det gå...

Så vi det dök upp ett erbjudande om genrep, vilket motsvarade ungefär 8-9 timmar i bilen.
Det kunde vi ju inte tacka nej till.





Jag fixade en stadig frukost:





Och medans kaffet svalnade så gick jag igenom mina "kartböcker".





Under tiden var 'tanterna' ute och gjorde sina behov...





Sen bar det iväg minsann...
Klockan var ju strax innan sju på morgonen, så prinsessan hade ju inte riktigt
fått hela sin skönhetssömn.
Så hon somnade direkt.



Hon tittade upp ibland o man såg på henne - "Are we there yet ?"


Kisspaus i Närke.


Och regnet öste ner - ner - ner.

Men efter kisspausen så var hon pigg o glad.




Var snarare 'Husses' tålamod som började tryta på allvar.


MEN, så från ingenstans. Så var vi framme !
Pang boom. Lasta, koppla. Betala. Skriva på.
Sen hela långa vägen hem igen... med släpkärra.  Puuuh.



Jag o Tundra turades om att titta på vägen.
Här var det min tur.


Sen var det Tundras tur.



Men för det mesta höll vi koll bägge två.
Det är tryggast så.

Allt klart på babord.
Aj aj kapten.



Sen blev det lite för mycket ansvar för våran lilla prinsessa.
Så då satte hon sig i baksätet och var 'vanlig' passagerare istället.

- Är vi framme snart ?



Och fast jag glömde bort den ibland, så var släpkärran kvar när vi kom hem.




Så hur gick det då ?
KANON.
Inget pip, och inget gnäll. (Iallafall inte på hunden.)
En kisspaus och allt var frid o fröjd.

//Micke.