Tundra bloggen.

Lite si o så med skrivandet.
Inte för att jag inte har haft tid, utan mest för att jag hamnat i någon slags jul-koma.

Vad har hänt sen sist då ?
Vi har tagit tillbaks sängen - den är återigen våran.
När vi går och lägger oss, så klättrar hon upp på soffan - sen nångång på natten kommer hon
och lägger sig i sin säng nedanför våran. Lite gny och gnäll, men räcker att klappa henne ett par sekunder, så lägger hon sig tillrätta.

Hon kräktes nu på morgonen, vet inte riktigt varför. Men hon är ju väldigt glupsk när vi är ute, mycket snö, barr, och löv som försvinner in i hennes mun.
Och man hinner inte riktigt med att få ut allt.

Julafton - var ett riktigt äventyr.
Först åkte vi till farsans hus, där vi skottade snö och tog in posten, hon fick vara ensam inne medans vi var ute o skottade.
Det gicksådär...  
... när vi kom in så låg hon begravd under en solstol. 
Men hon levde som tur var.
Sen åkte vi vidare till brorsan.
Där fanns det två stora katter, dem låg på varsin stol i köket när vi kom in.
Som Terminator-maskiner låg dem och var helt fixerade på lilla Tundra. Hon skuttade runt och hade sig som vanligt, jagade bollar, mössor och sina andra leksaker. Hon varken, såg, hörde eller kände lukten av katterna.
Medans dem låg med sina mördarblickar och bara väntade på rätt tillfälle att attackera.
Efter nån timme, så fick Tundra syn på en katt - och det var ju spännande - den måste hon ju lukta på, men det ville inte katten, som fräste till och sedan stack ut som en avlöning genom kattluckan.
Katten stod ute på ena sidan kattluckan, och Tundra inne, på andra sidan, och luktade och luktade.
Vi, tvåbenta varelser stod o vaktade, så att dem inte skulle komma för nära varandra.
Man har ju hört om katternas "peta-ut-ögonen"-taktiker. Så de ville vi verkligen inte uppleva.

Sen åkte vi hem till sambons kompis, där fanns det oxo två katter.
Ungefär samma scenario utspelade sig. Katterna upptäckte henne direkt och gick som spända bågar runt där hemma, medans Tundra helt ovetande skuttade fram o tillbaks.


Ute då. Jodå, hon gör både det ena och det andra ute. Hon tar för sig otroligt mycket mer. Ibland kan hon få det där klassiska 'jag-måste-faktiskt-lukta här'-sättet, då hon vägrar att röra sig en millimeter.
Åååh, lilla Ferdinand...

Här ligger hon nu, mätt och belåten


//M